German (Resident in Britain) 1734-1810 Johann Zoffany Galleries Painter of portraits, conversation pieces, and theatrical scenes, Zoffany was born in Germany and came to England about 1758 after studying in Italy. He began by painting clock faces and doing hack work, before turning to painting theatrical scenes, especially depicting David Garrick. He was favoured by the royal family. George III nominated him for the Royal Academy in 1769 and recommended him to the duke of Tuscany.  Related Paintings of Johann Zoffany :. | Self-portrait | Duke Ferdinando I of Parma | Charles Towneley's Library in Park Street (nn03) | David Garrick as Macbeth and Hannah Pritchard as Lady Macbeth | Kaiser Franz |
Related Artists:
Louwijs Aernouts Elsevier
Dutch painter 1617-1675.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
GIRARDON, Francois
French Baroque Era Sculptor, 1628-1715 François Girardon was born at Troyes on March 17, 1628. He studied in Rome for an undetermined period of time between 1645 and 1650. He then studied at the Royal Academy in Paris and was admitted to the academy as a member in 1657. Much of Girardon's most important work was executed for King Louis XIV and consisted of major commissions for the palace and gardens of Versailles. One of Girardon's most famous productions is Apollo and the Nymphs of Thetis in Versailles (1666-1672), originally designed for a grotto there. This elaborate project of seven separate marble statues depicts the god Apollo surrounded by nymphs, and it exemplifies with exceptional clarity the French interpretation of the baroque style in sculpture, an interpretation that rejected the fluid, dramatic, and emotional Italian baroque in favor of a cooler, more sober approach based upon the sculpture of antiquity. The Apollo group is filled with references to Hellenistic and Roman sculpture, and while Girardon was working on the commission he made a second trip to Rome for inspiration from antique sources. The ancient world, however, had never attempted to assemble several large pieces of free-standing sculpture into one unified composition, and in solving this problem Girardon had recourse to the paintings of Nicolas Poussin, the great French baroque classicist. The classicism of the Apollo group conformed fully to the official style of the French Academy and the personal taste of Louis XIV, but the composition has many baroque elements. The vigor and variety in the movement of the figures, the rich textural contrasts, the grand scale of the project, and the dramatic use of space are all stylistic qualities that firmly link the work to the international baroque style. One of Girardon's most important works is the tomb of Cardinal Richelieu in the church of the Sorbonne, Paris (1675-1677). This monument shows the dying prelate in a semireclining position, his vestments falling in broad curves that are echoed in the draperies of the allegorical figures at the head and foot of the tomb. As originally placed in the church, the monument was freestanding so that the spectator was compelled to enter into the action of the work - a typical baroque compositional device. Girardon's most significant late work was a majestic bronze equestrian statue of Louis XIV (1683-1692) executed for the Place Vendôme in Paris and based upon the famous Roman equestrian monument of the emperor Marcus Aurelius.